Från tråkigheter till roligheter

Vet inte vart jag ska börja. Kände bara för att komma in en stund på bloggen igen. Det har ju varit tomt här en lång tid nu. Jag har helt enkelt inte varit frisk. Men …. nu börjar liksom livet återvända och det känns som jag börjar hitta tillbaks bit för bit, steg för steg, tillbaks till de saker som jag vill göra, allt som jag längtat efter så länge nu. Att vara en glad mamma till exempel….. en pigg mamma.

Vad var det som hände egentligen? 

Under våren/sommaren kände jag mig allt mer trött och utarbetad. Jag tänkte till en början att det inte var så konstigt med tanke på allt som hänt sen Charlie kom till världen … det var njurbäckeninflammation, vi flyttade till nytt stort hus, allt med flytten, trubbel hit och dit med vissa saker som rörde försäljningen och andra personliga saker inom familjen. I mitten av sommaren fick Charlie återigen nya infektioner och det blev akuten tre gånger med påföljande antibiotikakurer.

Och så mamma på det. Då kan man ju få vara trött, rent utav lite utarbetad … men …. det blev värre än det. Jag tappade motivationen, kände mig deppig och alla vardagssysslor som att laga mat eller plocka ur diskmaskinen blev som värsta utmaningarna. Jag kunde inte förmå mig att förstå vad det var jag skulle göra. Jag kunde stanna upp mitt emellan lökhacket och kylen och fråga mig själv ”vad var det jag skulle hämta nu … ?” Jag orkade inte ens ta en lugn promenad med vovven …

Jag insåg att jag faktiskt hade hamnat i nån slags utbrändhet. Och på nåt vis så var jag faktiskt det. Utbränd. Den fantastiskt vackra sommaren som alla skrev om. Jag läste hur alla badade och hade middagar, vänner som ville att jag skulle följa med till stranden eller komma på fika, sådär lite spontant trevligt bara. Men , det gick inte. Den jobbigaste känslan var att jag inte ens orkade vara en glad och pigg mamma. Det skar mest i hjärtat……

Då bokade jag en tid hos läkaren. Det är någonting som är fel. Det var fel. I ett enkelt blodprov visade det sig att jag hade alldeles för höga TSH-värden. Sköldkörteln krånglade och när jag fick veta det så stämde alla symptom in. Det var faktiskt skönt att få veta vad det var. Alla pusselbitar ramlade på plats.

Jag började äta levaxin för sköldkörtelrubbningar när jag var gravid, det är tydligen vanligt att det kommer just då och jag tog om blodprov efter förlossningen för att se att alla värden såg bra ut. De gjorde det då. Jag visste ingenting om att det kunde ändra sig så snabbt igen.

Efter nya prover i somras hos läkaren såg de att jag hade hade jag hypotyreus; underfunktion av sköldkörteln. Jag skriver detta till stor del för att någon annan som läser här kanske är i samma sits som jag var i somras. Detta smyger sig på, sakta,  och det är en hel radda med otäcka symptom som man drabbas av. Det bästa är att man blir helt återställd när man ställer in den rätta dosen av levaxin.

Jag har ökat min dos nu två gånger och som sagt, nu börjar jag känna att jag är med i leken igen, med i livet!!! Det är en fantastisk känsla!!! Jag njuter verkligen av alla stunder där jag nu orkar att vara med! Jag kan ta en skön promenad med vovven och Charlie, hälsa på fina vänner för en fika och komma hem glad och ändå orka med resten av dagen. Jag orkar leka med Charlie, stunderna vid matbordet är ljuvliga! Vi kan sitta länge och han pillar glatt i sig det mesta, leverpastej och smörgås är en favorit till mellanmål! Vi skrattar tillsammans och jag njuter av att kunna vara där, så fort tiden går, han växer och har blivit så mycket mer med i allt.

Idag tog familjen en sväng till Noas Ark, där var det skördefest idag. Vi träffade lamm, grisar, åsnor, hönor och tuppar. Charlie klappade faktiskt en häst för första gången! Han tyckte det var så häftigt!

Det är hans första ord också … inte mamma eller pappa… nejdå … utan HÄST.
”Hässccht” heter det. ;-)  Han har en duplo-lego-häst som vi säger ”häst” om, och han gillar den där hästen väldigt mycket. Så då kan ni tro att idag när han fick klappa en riktig häst, då var det extas!!!

DSC_0464

IMG_0730

8 Comments

  1. Pernilla 14 oktober, 2014

    Glad för att du kikade in och skrev en rad! Ja, det känns som livet håller på att vända nu och jag är mer än med på den fina resan!

  2. Pernilla 14 oktober, 2014

    Jag var inne hos dig och läste lite ikapp det jag missat. Hoppas verkligen att läkaren lyssnar och tar alla prover det kan tänkas, ja, det påminner en del om det jag har varit med om.

    Glad ändå att du kände igen dig, det var min tanke, att kunna hjälpa nån annan eller i vilket fall få upp ögonen för att detta är ett vanligare problem än vi kan tro. Och så lätt ( i jämförelse med andra hemska sjukdomar) att ställ till rätta med.

    Lycka till på måndag, vi hörs av hoppas jag. Kram!

  3. Pernilla 14 oktober, 2014

    Visst ä han fin! ;-) Glad att mina trogna läsare är kvar ;-) och även om jag inte kommenterat så läser jag hos dig också. Ha en finfin vecka , kram!

  4. Pernilla 14 oktober, 2014

    Tack snälla! Jag har börjat lyssna nu, det är väldigt viktigt ;-)

  5. LissenTo 13 oktober, 2014

    Så glad att läsa att man hittat vad som fattades dej, måste ha varit en jättejobbig tid för dej och hela familjen. Skönt när det vänder!

    Varm kram

  6. Ekenäsliv 13 oktober, 2014

    Tack… Tack för att du orkar dela med mig av detta.
    O tack för att du skrev hos mig.
    Har en tid hos läkaren nästa måndag och det är mycket av det su skriver som jag känner igen.
    Allt jag ska göra blir till en kamp och kräver enormt med energi. O innan jag kan ta mig för och göra det..

    Men så får jag hopp när jag läser ditt inlägg. O så tänker jag att om 6 dagar har jag tid hos läkaren, och vem ska hjälpa mig om inte han?..

    Va rädd om dig och återigen tack för att du skrev om detta.
    Kram Anna

  7. Hannis 13 oktober, 2014

    Så jobbigt! Men jag blir glad av att läsa att du är på god väg tillbaka.
    Det finns så mycket i kroppen som händer som vi inte är medvetna om.

    Så fin han är er Charlie!
    Kram Hannis

  8. Hemma på Sjuan 12 oktober, 2014

    Men fy vad jobbigt du har haft det! Har många i min närhet som drabbats av utbrändhet, viktigt att lyssna på sin kropp. Skönt att det är bättre igen, var rädd om dig, kram Suss

Kommentera